Ett sällsynt inlägg på denna blogg, troligen ingen som läser längre heller. Men måste dela med mig av min dag som varit totalt vrickad. Började med en toklycklig morgon med massa roliga upptåg, delades av med ett ridpass där jag blev så förbannat arg så det går inte att beskriva.
För det första: Mycket spänd häst från början och så ungar som bestämmer sig för att stallet är en bra lekstuga där man skriker och härjar... Vilket innebar att min stackars Romanga flippar, och så jag som blir så arg på barnen att jag håller på att gå upp i atomer och gör saken än värre. Hoppar av för att gå och skrika på dom men hittar dom inte. Vet inte vem det var, men oavsett så borde alla barnen i stallet veta bättre än så..
Och sedan cruising och grillning i timmar.. Vilket avslutade min dag på ett helt perfekt sätt, denna eftermiddag kommer jag minnas länge. Och jobb i kassan på msmeet, med roligt folk och gud vet vad. Förutom ridincidenten så har denna dag varit perfekt!
Idag saknar jag dig så förskräckligt min fina vän. Dags att åka och hälsa på snart tror jag, är nog kanske redo för det nu. Och säga till din matte att hon verkligen har fått vinstlotten.
Inte för att jag är missnöjd, nu har jag iallafall hittat det näst bästa och kanske det bästa också för jag kan kombinera kärlek och ambition nu med min fina lilla Romanga.
Kanske är allt bäst som det blev, men ändå så värker det ibland i hjärtat.
Oj, nu är drömmen jag haft så länge såååå nära att gå i uppfyllelse, bara några smådetaljer nu som ska ordnas och fixas. Frågan är bara; Känsla eller förnuft?
En vecka kvar av semestern, usch vilken ångest. Dock innebär också det att det är en vecka tills hästarna kommer hem, vilket innebär att jag kan börja träna för tävlingarna i slutet av augusti i kiruna. För jag har som mål att starta i dom och hemmatävlingarna i september, ev även haparandas tävlingar veckan innan hemmatävlingarna. Får dock se vem som blir min tävlingskompis.. I kiruna blir det iallafall herr strumpa, sedan får vi se.
Dags att shoppa lite tävlingskläder med andra ord, är ju bara en månad kvar och jag har bara stövlar och hjälm. Tur att jag har sån jäkla bra ekonomi nu alltså! (inte)
På torsdag drar jag från detta gudsförgätna samhälle och firar min semester i piteå istället, med några härliga människor! Blev så glad när jag blev medbjuden och massor av planer gjordes, ska bli så himla skönt att vara iväg ett par dagar. Bara leva livet och umgås, dricka och äta gott, vi får hoppas på bra väder också men är det inte det så är vi glada ändå!
Plötsligt blev semestern så mycket roligare och mer meningsfull. hihi. Älskar dessa spontana utflykter till olika orter, nu ska det bara packas och inhandlas lite grejer till resan så är jag redo. Kanske till och med kommer lite bilder därifrån sen om jag hittar min kamera och får in bilderna på datorn. Insåg just att sladden till kameran är borta, kanske kameran också för den delen? Nå, det återstår att se!
Usch för förkylningar mitt i sommaren! Har blivit så täppt att jag inte kunnat somna inatt, har bara fått vara upp hela tiden och försöka andas, blä. Och när jag är sjuk så sällan, så blir man ju lite bortskämd med det. Så jag hoppas på att det släpper och så får jag inte glömma att ladda upp med halstabletter till inatt, annars är det helt kört för min del!
Har dessutom lovat att jobba onsdag kväll på husmans, blandade känslor där för jag vill inte jobba under semestern men gud så roligt att vara tillbaka där! Jag kommer ju vara ringrostig som tusan men är ändå så himla glad, bara jag inte blir sjukare än vad jag är nu vill säga. Sen ska jag bara bli frisk, så får vi se vad som händer till helgen. Var tal om att åka till haparanda på cruising, men har ingen hundvakt och är inte heller så jättetaggad till det. Och på samma gång så vill jag åka, taskigt läge. Men jag får se vad som händer helt enkelt, det är ju fem hela dagar tills dess. Känns som att semestern bara flyger iväg, börjar redan få liiite ångest för att den snart är slut, haha.
Men än finns tid kvar till att göra massor av roliga grejer, ska då försöka hinna med en liten roadtrip till typ umeå iallafall och mysa på någon camping. Återstår bara att få med sig någon som är ledig samtidigt som mig då!
Idag är den jobbigaste dagen på många år, har varit och tagit farväl av min mormor som somnade in förra helgen. Och det är egentligen först nu som jag insett att det är på riktigt, förnekelsen har släppt sitt tag och sorgen har istället tagit vid. Hon kom hem till gällivare idag och vi fick se henne, tror det var precis det jag behövde för att förstå men.. Så oerhört tungt att ta till sig, att hon verkligen är borta och inte kommer tillbaka.
Har gjort allt ikväll för att slippa tänka, och det fungerar till viss del. Men inte hela vägen och deftinitivt inte nu.
Idag har dagen bara flugit iväg, började med jobb och ett gäng nya ridlägerbarn och fortsatte med massa häst. Red ett hårdare dressyrpass med herr strumpa och vi har verkligen börjat hitta rätt kan jag lova. Han var så fin, gjorde i princip allt jag bad honom om, när jag gjorde rätt och var tydlig med hjälperna. Nu ska här trimmas som satan, har planerat in två tävlingar till hösten och jag har bara någon vecka på mig att träna allt som allt. Hann surra lite med Anneli också om allt och ingenting och imorgon ska det trimmas mer på mig själv med Romanga. Kvällen fortsatte med en promenad upp till tippsta med Becca, i en maklig takt kan jag lova. Vi hade för mycket att prata om för att hinna motionera.
Och nu är det bara fyra dagar kvar tills jag är ledig en hel månad! Jag kan då knappt bärga mig men börjar få lite smått panik över bokföringen som ligger efter och allting som ska ordnas till semestern nu. Blir nog att jobba över någon dag eller två för att hinna med allt. Men det innebär fler betalda semesterdagar för min del. Så det är nog värt det ändå, med tanke på att min lön i juli inte blir så saftig. Tur att skatten kommit och att jag hade en liten semesterersättning ändå.
Helgen bjuder på lite mer roligheter, har blivit mycket av det på sistone men det är sommar och solen skiner. Jag har underbara vänner som lyser upp i tillvaron, är så lycklig över att jag lyckats hitta tillbaka till det här. Nästan som när man var yngre och gick barfota efter byavägen mitt i natten på väg hem, eller på väg bort. Oavsett vad så hade man alltid någon med sig, någon som lyssnade till skratt eller till tårar och ofta både och. Tack underbara ni, för att ni finns och är dom ni är.
Dessa beslut alltså, varför kan dom inte bara komma av sig själva? Istället för att man ska grubbla sig tokig och ligga sömnlös eller ha helt tokiga drömmar. Har så många beslut framför mig nu som kan komma att förändra en hel del.
Men inga beslut är akuta eller ska fattas denna vecka iallafall! Så just nu väljer jag att leva för stunden och se fram emot helgen och midnight sun meet, årets höjdpunkt i min värld. Och detta år så ska jag även ingå i personalstyrkan under fredagens pubväll, vilket jag tycker kommer bli riktigt roligt om jag ska vara ärlig. Och lördagen bjuder bara på roligheter, utan dess like. Jag ska dansa hela natten lång och inte komma hem förrän framåt småtimmarna, dansa sönder mina fötter och inte kunna gå dagen efter. Som det ska vara efter en lyckad kväll. Och jag gör det tillsammans med världens bästa människor, med personer jag älskar och alltid har det roligt med.
Detta kommer bli en lyckad helg, synd bara att veckan dit fortfarande är lång!
Jag har ridit buset idag, fina herr strumpa och inte brytt mig desto mer om att det ska vara så jäkla snyggt och så jäkla bra, utan bara ridit för att det är roligt och lattjat över lite pinnar på backen.
Och han var så jäkla rolig, vi bara skrattade åt honom när han skulle klämma in sina långa ben på ponnyavstånd och sedan på kamelavstånd. Gullehäst, har så svårt att släppa taget och inse att jag inte kommer så mycket längre med honom än vad jag redan gjort. Jag har svårt att ta till mig att jag inte kommer köpa denna vackra häst, om jag vill komma längre. Och det vill jag, men det svider en smula i hjärtat.
Djur har en förmåga att etsa sig fast i hjärtat, har dom väl nästlat sig in är det omöjligt att släppa taget. Så idag är jag lite sorgsen, men samtidigt fylld av förväntan för allt som väntar. Hur kan det gå ihop? Så får väl fälla en tår eller två och sedan går det över, eller?
Usch, varför kan alla beslut inte bara kännas så självklara att man aldrig behöver tvivla på dom?
Det är så mycket som händer just nu i mitt annars så vardagliga, stadiga liv. Det blev ingen bmw, men nu väntar eventuellt ett nytt spännande köp bakom hörnet och jag hoppas att det går vägen. Men man ska inte ta ut någonting i förskott, någonsin, det är som att be om att bli besviken.
Så jag lever endast en dag i taget, tar dagen som den kommer och försöker behålla mitt lugn. Vilket inte är det lättaste då mina tankar gärna vill vara flera veckor fram, analysera situationer som omöjligt går att analysera. Men jag är lyckligare och mer lätt om hjärtat än jag varit på länge och det känns skönt om något, bara det håller i sig. Bara jag slipper undan den inre stressen som lätt uppstår när man engagerar sig i sitt jobb, haha.
Nej, jag tar aaaaldrig med mig jobbet hem. Bara fem dagar i veckan, helgerna brukar jag ändå vara duktig och lägga det åt sidan. Annars är jag hopplös, grubblar mig tokig över saker jag ändå inte kan göra något åt hemifrån, mitt i natten, i morgonrock och tofflor.
Vad jag hade gjort mycket för att vara UF-elev igen, nu när SM är i sitt slutskede och jag tittar på livesändningen. Att få chansen att göra allt igen skulle vara så oerhört mycket värt, för under mitt UF-år var jag på topp och det är en tid i mitt liv som jag alltid kommer minnas som intensivt lycklig.
Så till alla er kommande treor; Starta ett UF-företag som projektarbete, det är något ni aldrig kommer att ångra. Det innebär en sådan enorm personlig utveckling och sådan förändring i sättet man samarbetar. Hade jag inte gjort detta val att starta företag, hade jag inte varit den jag är idag.
Och säg gärna att jag fastnat i gamla banor, för det har jag. Jag vill vrida allting tillbaka så att jag är kvar på slutskedet av UF-året och ändå fortfarande hade allting framför oss. För UF är hittills det allra bästa jag gjort i mitt liv.
Ljuva övertid, vad du gör att jag har så extremt mycket fritid. Rollen som ridlärare innebär mycket, bland annat att man dygnet runt är en förebild och detta får ej glömmas för en enda sekund. Det innebär att jag med glädje kan se mina elever utvecklas och någon enstaka gång då och då få bekräftelse och beröm. Och det innebär att jag jobbar underliga tider som inte ger mig mer än enstaka timmar att göra annat på.
Men det är en roll jag trivs med.
Och det är en roll som ger mig möjligheten att äntligen byta upp mig i bilväg, förhoppningsvis blir jag snart ägare till en mycket fräsch bmw som jag tror kommer passa mig perfekt (tills jag tröttnar och vill ha mer hästkrafter igen).
Och nu Becca, hoppas jag att du är nöjd, för nu blir det nog inget inlägg på länge igen! (om jag inte ramlar under kommande helgs bravader och slår i huvudet vill säga) haha
Jag erkänner detta nu; Jag kommer sakna skolan till hösten. Inte hela skolan då och absolut inte välkommaskolan i sig, nej den är bara pest och pina med en inkompetent ledning. Men jag kommer sakna företagarlinjen, mina bra lärare och framförallt att kunna träffa mina helt fantastiska vänner varje dag. Jag hade tur som lärde känna dessa personer, när vi lika gärna hade kunnat missa varandra helt och hållet. Ibland vill jag tro på att ödet existerar, speciellt när det ville sig så att vi hamnade i samma företag och på så vis kom varandra så himla nära.
Att andra relationer sen inte alltid är vad dom varit, det är ofrånkomligt och väldigt sorgligt. Det är speciellt en relation jag saknar, en person som jag en gång i tiden verkligen kunde kalla för min bästa vän. Men saker hände, misstag följde på misstag, och den person som känt mig bäst av alla gled allt längre bort från mig. Är det något jag verkligen ångrar i mitt liv, är det att jag lät detta ske. Jag skulle göra mycket för att göra vissa saker ogjorda och glömda, få en chans att gå tillbaka i tiden och göra oss till vänner igen.
Nu när hösten börjar närma sig (eller snarare visar på riktigt att den är här, för någon riktig sommar får vi ju inte här uppe!) så inser jag mer och mer att den gångna sommaren varit en riktig drömsommar! För det första så har jag haft min absoluta drömhäst som min egen under denna sommar, vilket gjorde att de flesta dagar varit ett evigt svävande på moln. Och när jag någon dag känt mig nere, besviken eller liknande, så har hagen varit nära till hands och jag har kunnat njuta av min väns mjuka mule som tröst. Eller när perfekta kvällar blivit ännu mer perfekta med en barbackatur i solskenet, med galopper över gröna ängar. Och finns det något bättre än att se hästar på bete? Mer rofylld och vackrare syn är nog svår att hitta.
För det andra så har jag haft huset för mig själv stora delar av sommaren och även de dagar jag inte haft det så har jag oftast njutit av sällskapet av min familj. Jag har lärt känna min yngsta lillasyster, Meya, äntligen efter att under de första månaderna inte haft en aning om hur hon egentligen är. Jag trivs i rollen som storasyster åt mina fyra underbara syskon, i mitt liv tillhör de kategorin "oersättliga", precis som resten av min familj. Avslutar med två bilder från min perfekta sommar och observera att min totalt ohästvana pojkvän låter herr strumpa nosa honom i nacken. Det blev då iallafall jag imponerad av, han som i början höll fast vid att han inte ens ville klappa någon häst. hihi.
Det pågår stora förändringar i mitt liv just nu, jag har bland annat debuterat som tävlingsryttare i dressyr. På en riktig tävling och dessutom kommit tvåa i en klass, gissa om jag var stolt över hästen även om han inte kunde springa ett ärevarv. haha, nej applåderna förstod han inte riktigt, samtidigt som han tyckte det var skitkul att vara föremål för allas ögon. Att vi sedan inte gjorde lika bra ifrån oss i de andra två klasserna vi red gör inte så mycket, misstänker att det berodde på min nervositet, helgen i allmänhet var så bra och hästen skötte sig så bra så jag är mer än nöjd ändå! Kom fram mycket folk och gav mig komplimanger för honom, att de inte hade förväntat sig att han skulle vara så fin. Är himla roligt att bevisa det jag redan vet för de som tvivlar.
Sedan håller jag just nu på att bli malmbergsbo, inflyttningen är i full gång i våran tvåa. Känns så himla skönt att äntligen få skapa mig ett eget liv, ha mina kläder på ett och samma ställe och få en fast punkt. Att det sedan tar en himla tid att packa ihop och packa upp allting, gör mig ingenting. Jag är nöjd och jag längtar tills allting är färdigt så att jag får ordning på mitt liv ordentligt!
Idag bestämde jag mig för att publicera ett av mina numera sällsynta inlägg, bara för att visa mig själv och andra att jag lever. Att jag fortfarande skriver och inte har gett upp drömmen om att en dag bli författare, den dröm som de flesta som känner mig vet är den mest ihärdiga drömmen. Men jag vet inte vad jag vill skriva, vet inte hur jag ska få en inspiration som kan få mig att skriva en hel bok. Mina ögonblick av inspiration varar i några timmar och under de timmarna knyter jag ihop en kort intensiv text med mycket innehåll. Men att skriva en bok, som ska fånga läsaren och få denne att vilja läsa vidare? Det är en utmaning, då hjälper inte det bästa ordförrådet i världen. Och jag har andra drömmar, drömmar som kräver pengar på banken och en stadig inkomst. Jag har drömmar om en stadig tillvaro med ett jobb jag trivs med, samtidigt som jag drömmer om att flytta härifrån. Slita upp alla rötter och för första gången stå på helt egna ben och jag drömmer om modet som krävs för att göra det.
Men livet är som det är, och jag är inte rik. Jag har inte en stor summa pengar på banken, utan snarare en summa som bara tycks krympa allt eftersom tiden går. Men jag har annat som gör mig oerhört lyckligt lottad. Jag har min familj som allt som oftast gör allt för mig, jag har min pojkvän som alltid får mig att le (även när jag inte vill). Jag har min hund och jag har strumpis, som visserligen inte är min men som skänker mig enormt mycket glädje. Det är precis som om alla tårar och oro under tiden när vi inte visste om han skulle bli bra eller inte, plötsligt har förvandlats till ren och skär glädje varenda sekund jag spenderar med honom. Så i nuläget får jag vara nöjd med att rida någon enstaka kurs med honom, och vi gör faktiskt ganska stora framsteg varje gång boel kommer hit.
Jag och martina hade en teori om hur det där funkar, om man bara nöter och nöter det man har problem med så fungerar det inte. Utan man ska egentligen hoppa över det steget och prova på något svårare, så går både det nya man testat på och det man tragglat med i evigheter hur bra som helst. Bara för att den psykiska spärren släppte och man insåg att det inte var så svårt som man trodde. Jag tror att det fungerar så med det mesta, det är ju till exempel enklare att köra i lätt snörök om man kört i sådan snörök att man inte ens sett vindrutetorkarna.
.. och jag har utöver vår vanliga knattelektion dessutom stannat en halvtimme längre med två små elever som gärna ville borsta och klappa. Efter en vansinnesfärd till stallet pga undertryckt ilska och frustration så blev jag lugn när jag kom fram, borstade en söt ponny och hjälpte barnen med det de inte kunde. Och dom två elever som stannade ville även hälsa på sockan, helt orädda gick dom fram och klappade honom, trots att han säkert är tre gånger så hög som dem! Var får de modet ifrån? Inte var då jag så modig när jag var i den åldern vad jag kan minnas, kanske måste fråga mina föräldrar om det någon gång.
Imorgon kommer jag att stå på Eriksson Center tillsammans med Vicki och sälja våra hjärtan, mellan tio och två. Korsen fanns på plats imorse och plötsligt var vi i tid med vår planering igen, halleluja! Vilket iofs innebär att de kommande två veckorna kommer bli oerhört hektiska och fullproppade, men framgången sägs vara värd allt slit, så varför inte? I slutändan kommer vi se tillbaka på UF-året och iallafall jag kommer minnas det som mitt absolut bästa skolår.
Idag bubblar jag av undertryckta känslor, för er som vill veta. Kärlek till bushästen som står i stallet, men inga dressyrtankar här inte. Vill ta ut honom och galoppera i djupsnön. Skulle ha varit någonting han älskat från topp till tå, roligare häst än strump att rida ut finns nog inte!
Irritation över personer som utnyttjar precis allt till sin egen fördel och inte verkar ha en enda äkta känsla att bjuda på. Jag har aldrig förstått meningen med det, antagligen saknar dessa personer något viktigt i sina liv.
Lycka över att företaget bara verkar gå framåt nu och för att det gör mig så glad att kasta mig in helhjärtat i detta. Lycka för att min hund är så underbart vacker och älskvärd och förmodligen är den som står mig närmast. Besvikelse för att det aldrig kan vara som man tror att det är och för att jag är så oerhört lättlurad. Dagar som denna kan jag känna mig riktigt patetisk och värdelös, trots att jag vet att det är mänskligt.
Ja, som ni ser så är det rätt mycket som snurrar i mitt huvud ikväll och jag skulle verkligen behöva den där skogsturen. Skulle behöva en hel hög med pengar också, någon som vill ge mig? Även om jag sparat en del så tycker jag att det går trögt med sparandet nu och att jag hela tiden måste ta pengar till skatt, avgifter osv. Det snarare minskar på kontot än ökar just nu. Jäkla bil. Nå, jag är glad att jag har den och jag skulle nog aldrig orka börja åka buss regelbundet nu när jag testat på det bekväma sättet.
