Jag har ridit buset idag, fina herr strumpa och inte brytt mig desto mer om att det ska vara så jäkla snyggt och så jäkla bra, utan bara ridit för att det är roligt och lattjat över lite pinnar på backen.

Och han var så jäkla rolig, vi bara skrattade åt honom när han skulle klämma in sina långa ben på ponnyavstånd och sedan på kamelavstånd. Gullehäst, har så svårt att släppa taget och inse att jag inte kommer så mycket längre med honom än vad jag redan gjort. Jag har svårt att ta till mig att jag inte kommer köpa denna vackra häst, om jag vill komma längre. Och det vill jag, men det svider en smula i hjärtat.

Djur har en förmåga att etsa sig fast i hjärtat, har dom väl nästlat sig in är det omöjligt att släppa taget. Så idag är jag lite sorgsen, men samtidigt fylld av förväntan för allt som väntar. Hur kan det gå ihop? Så får väl fälla en tår eller två och sedan går det över, eller?

Usch, varför kan alla beslut inte bara kännas så självklara att man aldrig behöver tvivla på dom?

Beatrice