.. och jag har utöver vår vanliga knattelektion dessutom stannat en halvtimme längre med två små elever som gärna ville borsta och klappa. Efter en vansinnesfärd till stallet pga undertryckt ilska och frustration så blev jag lugn när jag kom fram, borstade en söt ponny och hjälpte barnen med det de inte kunde. Och dom två elever som stannade ville även hälsa på sockan, helt orädda gick dom fram och klappade honom, trots att han säkert är tre gånger så hög som dem! Var får de modet ifrån? Inte var då jag så modig när jag var i den åldern vad jag kan minnas, kanske måste fråga mina föräldrar om det någon gång.
Imorgon kommer jag att stå på Eriksson Center tillsammans med Vicki och sälja våra hjärtan, mellan tio och två. Korsen fanns på plats imorse och plötsligt var vi i tid med vår planering igen, halleluja! Vilket iofs innebär att de kommande två veckorna kommer bli oerhört hektiska och fullproppade, men framgången sägs vara värd allt slit, så varför inte? I slutändan kommer vi se tillbaka på UF-året och iallafall jag kommer minnas det som mitt absolut bästa skolår.
