Idag bestämde jag mig för att publicera ett av mina numera sällsynta inlägg, bara för att visa mig själv och andra att jag lever. Att jag fortfarande skriver och inte har gett upp drömmen om att en dag bli författare, den dröm som de flesta som känner mig vet är den mest ihärdiga drömmen. Men jag vet inte vad jag vill skriva, vet inte hur jag ska få en inspiration som kan få mig att skriva en hel bok. Mina ögonblick av inspiration varar i några timmar och under de timmarna knyter jag ihop en kort intensiv text med mycket innehåll. Men att skriva en bok, som ska fånga läsaren och få denne att vilja läsa vidare? Det är en utmaning, då hjälper inte det bästa ordförrådet i världen. Och jag har andra drömmar, drömmar som kräver pengar på banken och en stadig inkomst. Jag har drömmar om en stadig tillvaro med ett jobb jag trivs med, samtidigt som jag drömmer om att flytta härifrån. Slita upp alla rötter och för första gången stå på helt egna ben och jag drömmer om modet som krävs för att göra det.

Men livet är som det är, och jag är inte rik. Jag har inte en stor summa pengar på banken, utan snarare en summa som bara tycks krympa allt eftersom tiden går. Men jag har annat som gör mig oerhört lyckligt lottad. Jag har min familj som allt som oftast gör allt för mig, jag har min pojkvän som alltid får mig att le (även när jag inte vill). Jag har min hund och jag har strumpis, som visserligen inte är min men som skänker mig enormt mycket glädje. Det är precis som om alla tårar och oro under tiden när vi inte visste om han skulle bli bra eller inte, plötsligt har förvandlats till ren och skär glädje varenda sekund jag spenderar med honom. Så i nuläget får jag vara nöjd med att rida någon enstaka kurs med honom, och vi gör faktiskt ganska stora framsteg varje gång boel kommer hit.

Jag och martina hade en teori om hur det där funkar, om man bara nöter och nöter det man har problem med så fungerar det inte. Utan man ska egentligen hoppa över det steget och prova på något svårare, så går både det nya man testat på och det man tragglat med i evigheter hur bra som helst. Bara för att den psykiska spärren släppte och man insåg att det inte var så svårt som man trodde. Jag tror att det fungerar så med det mesta, det är ju till exempel enklare att köra i lätt snörök om man kört i sådan snörök att man inte ens sett vindrutetorkarna.

Beatrice