Det är alldeles för mycket här i livet som vi tar för givet, saker som vi tror alltid ska finnas där men som plötsligt försvinner och inte går att få igen. Och man säger sig om och om igen att man ska leva i nuet och ta vara på dagen, men hur ofta gör man det till hundra procent? Väldigt sällan skulle jag vilja säga. Hur ofta tar man sig tid för att stanna upp i all stress och betrakta det som vi anser vara betydelsefullt? För att ta mig själv som exempel så har jag min hund, min vackra älskade indra som gör min vardag rikare, men uppskattar jag henne varje dag? Jag tror inte det, det är sällan jag ens tänker tanken att hon en dag kommer att försvinna. Men det kommer hon att göra och jag gruvar mig så enormt för den dagen. Sedan har vi strumpis som jag var så nära att förlora och det var så många timmar som jag ägnade åt att enbart titta på honom, insupa varje detalj i minnet i fall han en dag skulle vara borta. Och det pågick under en så lång tid att jag fortfarande gör det, varje gång jag ser honom präntar jag in bilden i minnet på ren automatik, bara utifall att det skulle hända honom någonting.

Men ska det verkligen behövas sådana hemska händelser för att man ska lära sig att inte ta någon/något för givet? Borde det inte alltid gå på automatik, att man tar in verkligheten i djupa andetag och bevarar den i form av minnen? För varje dag händer det någonting som förändrar ens liv, mer eller mindre. Det behöver inte vara någonting stort och man behöver inte ens vara medveten om det. Sedan kan det vara vänner som flyttar, släktingar som sjuknar in och såsmåningom vandrar vidare, barn som föds och personer som inser att de inte längre passar för varandra. Saker som förändrar våra liv, mer eller mindre dramatiskt. Men ofta är det de större sakerna vi märker av, just eftersom de är så lätta att se och känna. Det är dem som vi glädjer oss åt eller sörjer mest, medan de andra små livsviktiga partiklarna ofta går oss obemärkta förbi.

Varför är det så?

Beatrice