Och återigen fick jag packa väskan full i kläder och släpa iväg mitt liv någon annanstans. Ni vet ju hur jobbigt det är med kläder när man är och reser och hur det är att jämt behöva släpa runt på den där överfulla väskan. Som dessutom lyckas vara i ständigt katastrofordning och det är omöjligt att hitta det man söker. Känner ni igen situationen då ni så oerhört hade behövt just det paret byxor, eller för all del, börsen. Och ni inser att dom/den ligger i hotellet på andra sidan stan, eller vart ni nu kan tänkas ha lagt väskan. I en eller två veckor kan det ha sin charm, det kan jag hålla med om. Men att ha det på det viset varje dag? Jag är less på att aldrig veta var mina saker är och inte ha någonstans att sätta dom, less på att åka flera mil för att kunna tvätta mina kläder. Prova på det och ni vill aldrig ha det så igen.

Men jag vet iallafall var jag hör hemma och det är i hakkas, hemma hos pappa och tilda med ungarna. I organiserat kaos och där jag vet att jag kan komma och gå som jag vill utan att störa någon. Där kommer jag att höra hemma ända fram tills det att jag verkligen har hittat någonting eget. För jag har inte flyttat hemifrån på långa vägar inser jag nu, jag har bara en tillfällig lösning som visserligen varat i flera månader. Men den här tillfälliga lösningen fungerar inte i längden, jag klarar inte av den. Känslan av att vara ivägen växer bara hela tiden och i allmänhet så känns det konstigt. För var är den egna tid som är så livsviktig för mig och var är den där känslan av att vara på rätt plats? Jag hör inte hemma här, så enkelt är det.

Beatrice