Det är två år sedan min farmor dog och det kan fortfarande kännas som om det var igår. Jag kan önska att hon fått vara med, fira min artonårsdag och precis som mormor oja sig över att jag börjar bli stor. Att det var nyss som jag var liten och satt och åt jordgubbar i deras stora trädgård, att det var nyss som hon tvingade mig att ta på bilbälte för att åka 200 meter. Men allt det är längesedan och går aldrig att återuppleva.

Och att sitta här, två år efteråt, och veta att det finns saker jag vill berätta för henne som aldrig kommer nå hennes öron, det gör ont. jag önskar att jag hade tagit till vara på den tiden jag hade med henne och inte ställt massa annat före att åka och hälsa på henne. det är så oerhört mycket jag ångrar att jag inte sagt och gjort medan jag kunde.

som ni kanske förstår så betydde min farmor enormt mycket för mig, det finns fortfarande dagar när jag knappt vill tro att hon verkligen är borta. det finns dagar när jag saknar henne så oerhört och bara vill vara liten igen och spendera hela dagar hos henne och farfar. men allt det är omöjligt, döden är oåterkallelig och farmor är verkligen borta för alltid. Det tar bara tid att inse att det verkligen är så..

Beatrice