Min dag har varit ett virrvarr med min jäkla feber och röst, blev matt av att borsta på min älskade strumpis och ridning var då inte ens att tänka på. Sen fick jag höra saker som gjorde mig rätt besviken för jag tycker att jag som ställt upp i vått och torrt och lagt allt annat åt sidan faktiskt förtjänar lite beröm, som kanske skulle höja min självkänsla en smula. Nå imorgon ska jag rida mitt hjärta vare sig jag har feber eller inte, jag behöver ett bra pass på honom nu och om inte annat bara känna den där underbara känslan av att vi faktiskt förstår varandra.

Så att säga så förstår jag mig bättre på djur än människor, vi är alldeles för knepiga för att ha någon koll på vad vi pysslar med. Och jag blir mer och mer målinriktad på att bli en superb ryttare även om det så ska ta år och dar, fast ändå, efter tre år på ponny (när man var nöjd om man fick hästen i galopp) och ett uppehåll på flera år efter att nano åkte så har jag ändå utvecklats snabbt på det här 1 ½ året som jag har börjat igen. Om man ser det så och det tänker jag nog göra, måste sluta jämföra mig med alla som ridit så gott som varje dag dom senaste sju åren. Det blir man ju bara deppad av.

Men satsa, det tänker jag göra. Det tråkiga är att det är dyrt att bli riktigt bra på att rida om man inte är en naturbegåvning, vilket jag tyvärr inte är. Sedan ska man helst ha egen häst att utvecklas med, men det ingår ju även i min plan att ha vunnit minst sex miljoner innan jag fyllt 19. det gäller bara att köpa rätt lott.

Beatrice