Kvällen har spenderats med tre av mina stjärnor: Paulina, Olivia & Berra. Vi gjorde upp en eld och pratade vid sjön innan vi ändrade destination och satte oss i en husvagn och spelade kort i några timmar. Där emellan hann bilen vägra starta och vi hann tro att något var riktigt fel innan petra ringde och sa att den bilen tydligen gjorde så ibland. Och att det hjälpte att rulla den fram och tillbaka. Och det gick ju bra, i uppförsbacke och med sjön just nedanför. Ja, bilen gick iallafall igång även om vi inte fick den så långt upp och den hann inte heller fara ner i sjön. Lyckat måste jag ändå säga.



Berra och palle, dock så har frisyrerna bytt plats nu för tiden, hihi.





Och så har vi söta Olivia, alias osis.

Sådana här kvällar kan jag längta tillbaka till sådant som var förr, längta efter vänner som jag inte står lika nära som förr och sakna känslan av att vara helt utan krav. Och så lång tid av den perioden togs ifrån mig genom att jag lät mig styras av en annan persons vilja. En annan persons idiotiska påhitt om att jag skulle vara si och så, jag skulle göra som han sade och gjorde jag det inte så fick jag höra hur horaktig, patetisk och dum jag var. Och ja, jag var dum. Jag var så jävla dum som inte sa ifrån tidigare och lät honom smaka på sin egen medicin. Men gjort är gjort och jag slösar inte tid på att gräma mig över mitt misstag, utan jag lär mig av det istället.

Men jag är också nöjd med min situation nu för med mina få äkta vänner, en pojkvän som får mitt hjärta att slå fortare bara genom en blick, min underbara familj som ställer upp i vått och torrt och en far som kliver upp mitt i natten och kör fem mil bara för att hämta hem en förtvivlad dotter, så kan jag skatta mig lycklig.  Så även om jag längtar tillbaka i tiden en smula och fortfarande har mina utbrott efter vinterns händelser så är jag lyckligt lottad, jag har min trygga vrå vad som än händer och förhoppningsvis så kommer det aldrig att förändras.

Beatrice