Strumpis är min allra bästa vän, den enda som aldrig har låtit sig luras av ett påklistrat leende. Hästar är fantastiska på att läsa av sinnesstämningen hos människor och ibland kan jag nästan tro att strump har en extra förmåga. Under igångsättningen så bråkade och busade han mycket, ofta alldeles för mycket för att hans ben skulle orka med det tyvärr. Men han gjorde inte minsta lilla de dagar jag var nedstämd, inte något mer än att komma och stoppa huvudet i min famn. Även nu har han sina busiga dagar och speciellt när vi är utomhus, men även då vet han när det inte är tillfälle att sätta sig emot.

För er som läser min blogg och inte är hästintresserade kan jag förstå det osannolika och tråkiga i att läsa dom här inläggen om hästar, då speciellt strumpis. Men eftersom jag skriver för min egen skull så väljer jag också vad som ska stå och vill ni inte läsa om hästarna så hoppar ni helt enkelt över dom inläggen. Hästarna har kommit att bli en oerhört stor del av mitt liv, att vara utan dom ger mig abstinens.

Och att strumpis inte kom till mig i sommar som jag så oerhört gärna ville var lite av ett slag i magen, såg fram emot det så oerhört. och jag saknar honom så enormt mycket, men inte en själ vill ställa upp och åka med mig och hälsa på honom. Och utan körkort så är det svårt att åka dit ensam. Det är bara att hoppas på att tiden går fort och det är ett stort plus om deras bete tar slut så att han får vara här ett litet tag iallafall. Det är det jag sitter och håller tummarna för iallafall.



Strump njuter av solskenet (tyvärr är jag ingen mästerfotograf som ni ser)

Beatrice