söndagar är hemska.

Man vet redan när man vaknar att dagen är halvt förstörd, bara för att det är helgens sista dag och att det nästa dag är skola och man måste måste och måste.  Då är alla "jag vill" så gott som bortblåsta och återkommer först efter sista lektionen på fredagen. Utan då måste man gå på lektionerna, man måste göra alla arbeten, man måste kliva upp tidigt för att man ta sig till skolan. Man måste uppfylla alla förväntningar, annars kan man lika gärna hoppa av på en gång. Vilket inte är speciellt bra för framtiden, för jobb vill ju dom allra flesta ha. Och vi fattiga studerande vill ha en massa pengar och vi vill ha extrajobb för att uppnå det, men var förväntar dom sig att man ska kunna klämma in ett extrajobb i dagar som redan är fulla med skola, läxor och plikter? I min vardag finns ingen tid för ett extrajobb, hur mycket jag än behöver pengar.

Men det måste jag säga, att min älskling har ett hjärta av guld. Han finns alltid där och peppar mig att klara av ännu en dag, ännu en vecka, ända tills det inte behövs längre. Det är inte ofta jag berättar för er hur mycket han verkligen betyder för mig, men det gör honom absolut inte mindre värdefull. Egentligen så kan jag nog säga att han betyder mer för mig än jag själv någonsin kan ana. Jag tror inte det spelar någon roll hur pass medveten man är om hur lycklig man är, man har ändå ingen aning om vad man verkligen har förrän man förlorar det. Men det är också dom här personerna som orsakar den största smärtan, på ett eller annat sätt lyckas man alltid bli sårad och inte alltid lindrigt. Fast hur många gånger har man inte hört att det som inte dödar, det stärker? Än vet jag inte huruvida det är sant eller inte, än vet jag inte heller om det dödat eller inte så frågan får förbli obesvarad ett tag till.

Beatrice