Igår åkte min älskade vän iväg efter månader av planering och prat, jag kan inte säga annat än att jag är stolt över henne som vågade ta steget och göra någonting som hon verkligen vill. Jag avundas hennes mod och önskar att jag hade vågat göra samma sak, men missunnar henne ingenting för hon är verkligen värd att få det hon drömmer om. Men ingenting kan få mig att sluta sakna henne, få mig att sluta längta efter att sitta och prata om allt och inget till långt in på natten. Det är svårt att med ord beskriva hur det är när min bästa vän flyttar flera hundra mil för det känns så mycket svårare än vad jag trodde.

Att vi enligt mig kommit varandra så oerhört mycket närmare de sista månaderna gör inte saken bättre, men det är ingenting jag skulle viljat vara utan för allt i världen. Att jag följde med till umeå var bland de bästa saker jag gjort det här året. Det öppnade mina ögon och det var du min vän, som stöttade mig när sanningen gjorde ont och jag mest av allt ville åka hem.

Jag har så mycket mer jag vill säga men jag finner inga ord, jag som alltid fått höra att jag är duktig på att skriva vet inte vad jag ska säga när det verkligen gäller. Det är sorgligt men sant och det gör mig besviken för jag vill verkligen att du ska veta hur mycket du betyder och hur mycket jag kommer sakna dig. Sanningen är den att tårar har runnit och vemod har infunnit sig och det som jag tidigare tagit som ren självklarhet kändes inte längre så självklart, redan långt innan du reste.

Men som jag sa tidigare, jag hoppas att du trivs och att du finner det inre lugn som jag vet att du söker och behöver. Jag vill att du ska vara lycklig och göra det du älskar utan att längta hem, för vi finns kvar. Och är det någonting som trycker dig, så vet du hur du når mig oavsett tidpunkt.
Jag kommer alltid att svara.

Beatrice