Det är mycket som snurrar i huvudet såhär på kvällen, mycket om dagen som gått och mycket om vilka intryck man fått. Hur man inser mer och mer utan att egentligen veta hur det går till. Man uppskattar plötsligt saker och ting på ett annat sätt, man kan inte leva med inbillningen att de alltid kommer finnas kvar. Varför lär man sig egentligen aldrig att vara lycklig för det man har för stunden, istället för att önska att det var si eller så? Jag har en underbar pojkvän som jag älskar mer än allt annat här på jorden och visst finns det händelser som jag av hela mitt hjärta önskar att de aldrig hänt, men jag kan inte inverka på det nu. De drar onekligen ner på min livsglädje, solkar ner min lycka med sot och gör mig alltför ofta bitter och ledsen. Men jag kan inte låta det fortsätta vara så i en evighet, det skulle ta kål på mig. Att ta tag i det känns inte alltför lockande men vad är egentligen alternativet? Jag tror inte ens att det finns något alternativ, så må det bära eller brista.
Jag önskar att jag hade modet att gå min egen väg, fly från den här gråa staden och hitta mig själv. Det enda krav jag egentligen har på mig själv är att om jag åker, då ska det vara till en plats där jag verkligen trivs. Gjorde ju faktiskt ett försök i luleå, men där är nästan lika grått som gällivare. Bara en smula större. men drömmar lär förbli drömmar, iallafall för en bra tid framöver. Nej. nog med tankearbete för ikväll.
