Jag har fått höra att det inte är en stor sak, att det finns så många andra som har det värre. Och det är jag fullt medveten om men det här är min personliga sorg, olycka eller vad man nu ska kalla det, den kommer aldrig att kunna jämföras med någon annans. Men den största frågan är inte om övrigt folk känner medlidande eller inte för jag har nära vänner som jag vet bryr sig om mig, vad övriga personer har för åsikter skiter jag fullkomligt i. Den största frågan ligger i när det avtar? När kommer hela händelsen falla i glömska så att tankarna och oron försvinner?Spekulera fritt ni som känner för det, ni som inte känner mig. Säg gärna någonting i stil med att jag säkert gjorde någonting för att förtjäna det, säg någonting som gör mig arg. För ilskan är hundra gånger bättre.

För att jämt behöva fundera, undra och att aldrig kunna vara säker, det är det som gör ont.
Då är jag hellre den som skriker av ilska.

Beatrice