Socrates van de Weidebrand

Idag har jag varit och gett mitt älskade hjärta lite kärlek, långt ifrån vad han förtjänar med det ska bli bättring på det nu för jag måste ta vara på den tiden vi har kvar tillsammans. Har sedan länge vetat att de eventuellt skulle sälja honom när han är bra men nu är det bekräftat, han är helt enkelt för opålitlig för ridskolan. Men jag hoppas på att han blir såld långt bort härifrån där han får stora hagar att springa i och ett långt liv, annars tror jag att han kommer att försvinna helt och hållet om ingenting händer som det gjorde för nino. Den ponnyn hade tur.

Den här underbara vackra hästen stal mitt hjärta utan att göra mer än att vara sig själv, med alla tillbehör. Och jag håller fast vid det jag skrivit tidigare, att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan honom nu. Jag har inte många bilder på oss två tillsammans och egentligen har vi inte alls upplevt mycket ihop, vi har inte haft tiden som behövts till det, men trots det så har jag funnit min allra allra bästa vän i en häst som jag förr i tiden aldrig ens hade slagits av tanken att tycka om.
 
Den här diamanten har aldrig varit ridskolehäst i huvudet och kommer aldrig att bli, inte konstigt att han blir sur och lite knäpp när han står på en större ridskola där det oftast är folk och stress i luften. Men till trots så älskar han att vara i centrum, han trivs när alla tittar på honom. Och han har en fantastisk personlighet, oberoende vad alla andra tror och säger. Dom flesta känner honom inte alls och allra minst de som kallar honom elak, dum och cepe.

Beatrice