Lektionen igår gick bra, när jag väl koncentrerade mig ordentligt och inte slarvade som jag alltid gör. Han är allt bra fin calle, och ju mer jag lär känna hästen desto mer tycker jag om honom. Men idag är det stjärna som ska få knata runt stigen nu när petra letat rätt på det bettlösa tränset som inte rör i hans sår något alls, ska bli skönt att komma upp på hans rygg igen.

Men från en sak till en annan så är jag hemma igen, försov mig eftersom att min väckarklocka inte ringer som den ska och kan slå av mitt i allt om man råkar trycka på fel knapp. Sedan hade jag ytterligare en mardröm och jag kan tala om att jag klarar inte av att dom känns så verkliga, det är så att man verkligen tror att det har hänt när man vaknar. Och ska sanningen fram så vet jag ju inte heller vad jag ska tro, tänka eller tycka.

Nu har jag försökt skriva det här inlägget hur länge som helst, men kommer inte längre än hit. Det står verkligen still inuti mitt huvud så nu ger jag upp alla försök till att tänka ut någonting roligt och intressant som kan komma att locka till sig läsare. Jag ska lägga mig på sängen och stirra i taket tills bussen går, bara för att se om det har några fläckar. För det är ju så gällivare fungerar, man stirrar ut människor och hoppas på att hitta något fel.
Eller är jag helt ute och cyklar med det påståendet?

Beatrice