Idag var dagen då alla nior fick komma och insepktera vår röriga skola, förstår inte hur de ska kunna välja eller avgöra om något program är intressant när det är sånt liv överallt. Men till vår fördel så fick vi tid till våran powerpointpresentation och vi både började med och gjorde klart den, utan att den blev slarvig. Värre blir det att få ihop text att snacka i tio minuter, men så vadå? Hittils har det ju gått bra, så jag tycker nog att resten borde flyta på hyfsat bra. Börjar få ihop det här med skolan nu, det är bara matten som krånglar i princip för engelskan har jag inte mycket kvar att göra i.

Men mitt i allt det där stöket så träffade jag på en gammal vän, som just nu inte mår så bra och måste ta det väldigt väldigt lugnt. Faktum är att jag nu fick upp ögonen och insåg att livet är kort, det går inte för sig att bara gå runt och hoppas på att vi ska börja prata igen eller att allting ska lösa sig automatiskt. Nu bestämde jag mig för att ta tag i svårigheterna och lösa problemet, kanske att det inte startade så bra men jag tänker göra mitt allra bästa. Vänner växer inte på träd och när man bara har ett fåtal så är det så att man inte vill förlora någon av dom. Och när jag ändå är inne på det, så förlåt för att jag inte är så sällskaplig som förr och att jag har för mycket att göra. All min tid går åt till att laga och reparera just nu, jag är säker på att ni förstår. Att fara ut känns inte lockande och det sista jag vill är att förstöra eran kväll med mina negativa tankar, så istället gör jag precis så som jag känner för och stannar hemma.

Nu kommer en period när jag sover dåligt igen, somnar sent och vaknar flera gånger per natt och kommer inte vara utvilad även fast jag sovit den mängd jag behöver. Förhoppningsvis så slipper jag mardrömmarna nu, men efter inatt så verkar det inte så. Kanske en engångsgrej då, men nog så jobbig. Ibland kan de där drömmarna förstöra en hel dag. Att de sen får en att vilja slå, skrika och sparka, det kanske är fullkomligt normalt?

På tal om det, så såg jag någon matsalen idag som också fick mig att vilja slå, skrika och sparka och kanske även stampa, hoppa och spotta på. Kanske kasta grönsaker på. Eller varför inte keso? Men tro nu inte att jag är totalt flippad, för jag har anledning att känna så även om jag aldrig skulle fullfölja just dom känslorna. Men jag blir så arg, tror ni verkligen att jag inte ser? Jag är inte blind, jag vet hur det ser ut när folk viskar och sneglar menande åt ett visst håll. I det här fallet mitt. Jag vet inte vad som blir sagt, men jag kan mycket väl tänka mig.

Men som sagt, jag är inte flippad även om det just nu verkar så men vi alla måste få ha våra svaga stunder och för mig var det här en sådan. Njut av inblicken, för det blir inte så många.

Beatrice