Dagar som den här är jag verkligen övertygad om att jag inte hör hemma här i gällivare, utan nere i varma Lund med alla härliga människor. jag hatar verkligen när det är så här kallt så att man knappt kan andas utan att hela kroppen fryser till is, men så länge man är inomhus så funkar det för då kan man se hur kallt det är men ändå inte frysa. Och ändå så red jag ut med stjärna och höll på frysa ihjäl, speciellt om fötterna. Tur att mina kära vänner höll mig sällskap och kunde göra saker och ting en aning varmare, utom martina då som var tvungen att låna mina(petras) ridvantar eftersom hennes fingrar inte hade domnat bort, haha. Jag säger då att mickans hjälmhuva räddade livet på mig, tack för lånet gumman. Måste införskaffa mig en sådan med en hastighet som heter duga.

Och jag måste säga att jag känner mig väldigt otrevlig nu, sa bara hej till mina kära svärföräldrar och drog sedan direkt in på thoms rum. Men ibland orkar man inte stanna och prata och just idag kände jag att jag inte hade någonting alls att säga, det har jag inte haft på hela dagen. Men jag har ansträngt mig och det är jag less på nu, för allting har verkligen känts falskt idag. Så nu är det nog med falska leenden för idag, de får vackert hålla sig borta och det kan alla andra acceptera tycker jag.

Var inte i skolan idag, skulle jobba med power-pointredovisningen och emma hade projektarbete med indvalet, så jag med mina noll ideer i huvudet hade inte gjort någon nytta alls. Nu ger jag upp för tillfället med skrivandet, men kommer mest troligt ett inlägg till ikväll eftersom att thom är hos andrej och lär vara där ett tag.

Beatrice