Linnéa Catharina Beatrice

Nu är det svart ute om kvällarna igen och det är väl skönt när man ska sova, men inte om kvällarna när så gott som alla lampor är utbrända och man knappt ser tangentbordet när man skriver. Men allt som allt så älskar jag faktiskt höstmörkret även om det kunde ha väntat några veckor till, men man ska ju inte klaga i onödan. När man minst anar det så kan saker och ting bli hundra gånger värre och man ångrar sig för att man klagat över småsaker.

Jag började med mina restuppgifter idag men jag kom inte så långt när det var ljud från olika källor, på olika volymer som agerade irrotationsmoment. Så jag kanske tar med dom till stugan i helgen och gör ett till försök där, dom måste ju göras hur som helst. Men jag kan ju avslöja att jag inte känner mig det minsta taggad att börja, trots ivriga påtryckningar från olika håll. Jag kan tala om det på en gång, jag är inte typen som jobbar bättre när någon pressar mig.

Har stjärni imorgon och det ska bli skönt att komma ut i skogen med honom, var ju nästan två månader sedan jag red honom. Det blir barbacka dessutom för petra vill inte sätta sadel på honom ännu med tanke på hans svullnader mellan frambenen, så vi får se hur det går med min balans. Det är då en himla tur att hästen bara springer fort och inte bockar eller liknande, då hade jag varit illa ute. Men innan jag far ut i skogen med honom så ska jag och pyssla med finstrumpa, i vanlig ordning. Nåväl, nu ska jag kika sex and the city (också i vanlig ordning) och sen gå och sova.

Godnatt!