Jag har ridit buset idag, fina herr strumpa och inte brytt mig desto mer om att det ska vara så jäkla snyggt och så jäkla bra, utan bara ridit för att det är roligt och lattjat över lite pinnar på backen.
Och han var så jäkla rolig, vi bara skrattade åt honom när han skulle klämma in sina långa ben på ponnyavstånd och sedan på kamelavstånd. Gullehäst, har så svårt att släppa taget och inse att jag inte kommer så mycket längre med honom än vad jag redan gjort. Jag har svårt att ta till mig att jag inte kommer köpa denna vackra häst, om jag vill komma längre. Och det vill jag, men det svider en smula i hjärtat.
Djur har en förmåga att etsa sig fast i hjärtat, har dom väl nästlat sig in är det omöjligt att släppa taget. Så idag är jag lite sorgsen, men samtidigt fylld av förväntan för allt som väntar. Hur kan det gå ihop? Så får väl fälla en tår eller två och sedan går det över, eller?
Usch, varför kan alla beslut inte bara kännas så självklara att man aldrig behöver tvivla på dom?
Det är så mycket som händer just nu i mitt annars så vardagliga, stadiga liv. Det blev ingen bmw, men nu väntar eventuellt ett nytt spännande köp bakom hörnet och jag hoppas att det går vägen. Men man ska inte ta ut någonting i förskott, någonsin, det är som att be om att bli besviken.
Så jag lever endast en dag i taget, tar dagen som den kommer och försöker behålla mitt lugn. Vilket inte är det lättaste då mina tankar gärna vill vara flera veckor fram, analysera situationer som omöjligt går att analysera. Men jag är lyckligare och mer lätt om hjärtat än jag varit på länge och det känns skönt om något, bara det håller i sig. Bara jag slipper undan den inre stressen som lätt uppstår när man engagerar sig i sitt jobb, haha.
Nej, jag tar aaaaldrig med mig jobbet hem. Bara fem dagar i veckan, helgerna brukar jag ändå vara duktig och lägga det åt sidan. Annars är jag hopplös, grubblar mig tokig över saker jag ändå inte kan göra något åt hemifrån, mitt i natten, i morgonrock och tofflor.
Vad jag hade gjort mycket för att vara UF-elev igen, nu när SM är i sitt slutskede och jag tittar på livesändningen. Att få chansen att göra allt igen skulle vara så oerhört mycket värt, för under mitt UF-år var jag på topp och det är en tid i mitt liv som jag alltid kommer minnas som intensivt lycklig.
Så till alla er kommande treor; Starta ett UF-företag som projektarbete, det är något ni aldrig kommer att ångra. Det innebär en sådan enorm personlig utveckling och sådan förändring i sättet man samarbetar. Hade jag inte gjort detta val att starta företag, hade jag inte varit den jag är idag.
Och säg gärna att jag fastnat i gamla banor, för det har jag. Jag vill vrida allting tillbaka så att jag är kvar på slutskedet av UF-året och ändå fortfarande hade allting framför oss. För UF är hittills det allra bästa jag gjort i mitt liv.
Ljuva övertid, vad du gör att jag har så extremt mycket fritid. Rollen som ridlärare innebär mycket, bland annat att man dygnet runt är en förebild och detta får ej glömmas för en enda sekund. Det innebär att jag med glädje kan se mina elever utvecklas och någon enstaka gång då och då få bekräftelse och beröm. Och det innebär att jag jobbar underliga tider som inte ger mig mer än enstaka timmar att göra annat på.
Men det är en roll jag trivs med.
Och det är en roll som ger mig möjligheten att äntligen byta upp mig i bilväg, förhoppningsvis blir jag snart ägare till en mycket fräsch bmw som jag tror kommer passa mig perfekt (tills jag tröttnar och vill ha mer hästkrafter igen).
Och nu Becca, hoppas jag att du är nöjd, för nu blir det nog inget inlägg på länge igen! (om jag inte ramlar under kommande helgs bravader och slår i huvudet vill säga) haha
