Min åsikt är att det mesta som händer har någon slags mening, men långt ifrån allt. Jag ser till exempel ingen mening i att Tova ska ha ett hjärtfel och tvingas leva resten av sitt liv begränsat och med pacemaker. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara meningen att en så liten människa skulle vara tvungen att gå igenom det hon gjorde redan som nyfödd, det kan inte finnas någon mening med det. Jag har svårt att tro att hemska saker kan ha en mening, svårt att tro på att de ska hända av en anledning. Jag kan inte heller förstå meningen i att bryta ett löfte, vad vinner man på det? Varför svika förtroendet man fått av någon genom att berätta deras hemlighet för andra, bara för att ha någonting att säga? Och framför allt så förstår jag mig inte på personer som gör allt för att vinna någons förtroende för att sedan sänka dem till botten. Krossa någon annans självkänsla för sitt eget höga nöjes skull.
Och dessa så kallade tajta gäng som finns, undrar om hälften av medlemmarna i dessa är medvetna om att skitsnacket börjar så fort de lämnar rummet? Jag tror inte det. Det kan vara så att de är medvetna om situationen hos andra, men inte förmögna att förstå att exakt samma sak händer dem själva. Man har ju sedan länge insett att man nervärderas av sina fiender, men att acceptera att även ens vänner baktalar en? Det kan vara svårare. Och någonting som möjligtvis är svårast av allt är nog att avgöra vem som är äkta eller inte, vem man kan lita på och vem som alltid kommer att föra hemligheten vidare.
Det är alldeles för mycket här i livet som vi tar för givet, saker som vi tror alltid ska finnas där men som plötsligt försvinner och inte går att få igen. Och man säger sig om och om igen att man ska leva i nuet och ta vara på dagen, men hur ofta gör man det till hundra procent? Väldigt sällan skulle jag vilja säga. Hur ofta tar man sig tid för att stanna upp i all stress och betrakta det som vi anser vara betydelsefullt? För att ta mig själv som exempel så har jag min hund, min vackra älskade indra som gör min vardag rikare, men uppskattar jag henne varje dag? Jag tror inte det, det är sällan jag ens tänker tanken att hon en dag kommer att försvinna. Men det kommer hon att göra och jag gruvar mig så enormt för den dagen. Sedan har vi strumpis som jag var så nära att förlora och det var så många timmar som jag ägnade åt att enbart titta på honom, insupa varje detalj i minnet i fall han en dag skulle vara borta. Och det pågick under en så lång tid att jag fortfarande gör det, varje gång jag ser honom präntar jag in bilden i minnet på ren automatik, bara utifall att det skulle hända honom någonting.
Men ska det verkligen behövas sådana hemska händelser för att man ska lära sig att inte ta någon/något för givet? Borde det inte alltid gå på automatik, att man tar in verkligheten i djupa andetag och bevarar den i form av minnen? För varje dag händer det någonting som förändrar ens liv, mer eller mindre. Det behöver inte vara någonting stort och man behöver inte ens vara medveten om det. Sedan kan det vara vänner som flyttar, släktingar som sjuknar in och såsmåningom vandrar vidare, barn som föds och personer som inser att de inte längre passar för varandra. Saker som förändrar våra liv, mer eller mindre dramatiskt. Men ofta är det de större sakerna vi märker av, just eftersom de är så lätta att se och känna. Det är dem som vi glädjer oss åt eller sörjer mest, medan de andra små livsviktiga partiklarna ofta går oss obemärkta förbi.
Matteprov idag, av någon anledning var saker som var så självklara förra veckan som bortblåsta nu. Där fick man straffet för att man inte gick på måndagslektionen, nästa vecka blir det mest troligt omprov. Skolan står mig upp i halsen kan jag lova och det är inte trevligt. Allting står mig upp i halsen om jag ska vara ärlig. Men tack och lov gick min bil igenom besiktningen utan anmärkningar, tacka gud för det, då håller den många år till. Mindre roligt var pengarna jag fick lägga ut på nya framdäck, pengar som jag hade tänkt snåla med och lägga undan den här månaden. Men vad gör man inte för säkerheten?
Och så är det himla kul att köra en bil som inte blir omkörd hela tiden för att man aldrig kommer upp i fart! Tänk att en liten golf 2:a har bra mycket bättre acceleration än mammas tdi (som visserligen inte är servad på länge). Inget vrålåk kanske, men jag kan då säga att det duger gott åt mig som inte har så höga krav. Det enda jag saknar är väl ABS och bakhjulsdrift, det hade inte alls suttit fel.
Orden i min rubrik var bland det första min filosofilärare sa till mig när jag kom en halvtimme försent efter att ha kört från hakkas i så tjock dimma att man knappt såg mötande bilar. Det gjorde mig vänligt inställd till henne och jag tycker att filosofi är ett så härligt ämne, till skillnad från de flesta som bara tycker att det är onödigt. Kanske är det onödigt men jag trivs med att gå på lektionerna, delta i diskussionerna och få en annan syn på saker jag tagit för givet hela livet. Men hemuppgifter är och förblir någonting som inte är min grej, jag har så himla svårt att ta tag i dem och glömmer lätt.
Har varit taggad hela veckan inför helgens planer, varenda håltimme har vi planerat och längtat efter en enda kväll. Och visst hade jag trevligt, men kvällen slutade inte alls som jag trodde eller ville. Och så fick jag någon slags allergichock mot mitt vin som jag hade med mig, fick ingen luft och trodde att jag skulle kvävas. Tack och lov så hjälpte det med astmaspray och ett glas vatten, det gick över på kanske tjugo min. Så ringde pappa som förklarade att det finns ett preparat i vin som kan framkalla andnöd, men att det är ovanligt att det verkligen händer. Tänkte så att ni ovetande människor får en varning om det här, för det skrämde skiten ur mig kan jag lova. Så nu är mitt vindrickande slut eftersom det var mitt absoluta älsklingsvin som stryks från listan, så nästa gång får jag hitta på någonting annat.
Har dessutom haft ett oerhört stort behov av att fara till stallet idag, rensa huvudet och pussa på strumpis. Men har ju haft thom att pussa på och har ägnat hela söndagen åt honom istället, lite kvalitetstid som jag anser vara så viktig. Och nu ska den fortsätta, så det jag skrivit fram tills nu får räcka. godnatt.
