Idag har jag ridit kurs för boel, hon är så himla duktig om än en smula snäll. Men ärligt så behövde jag lite positiv kritik nu efter de senaste lektionerna. Sockan var iallafall himla fin om än lite seg i början och inte speciellt villig att arbeta alls, han hade nog helst av allt stått kvar i boxen och blivit borstad och kliad i några timmar till. Men speciellt högergaloppen satt när jag väl fått igenom båda sidorna, gud vad jag känner mig som en nybörjare ibland och idag var det verkligen så. Det är ju samma problem som jag har haft nu i hur många veckor som helst! Förstår inte varför det inte går in i hjärnan på mig.
Ska rida ett till pass på söndag och jag kan knappt vänta tills dess, älskar att rida den där hästen, älskar att pyssla med honom när han bara står och njuter. Det är så sällan det händer sen han började gå lektioner igen, han är verkligen en typisk enmanshäst. Vinner man hans förtroende får man det tillbaka så himla många gånger om. haha, jag höjer honom till skyarna idag, han gjorde verkligen min dag från det att jag tog in honom och han var så kärvänlig tills nu ikväll när jag sitter i vardagsrummet hos mamma och kollar på vår nypyntade julgran. Allting såhär dagen innan julafton.
Idag håller skolan på att kväva mig, alla måsten som bara störtar upp i ansiktet på mig och kräver att bli utförda. Idag ångrar jag att jag valt företagslinjen så enormt eftersom det känns som att jag lika gärna kunde ha gått natur med samma pluggmängd, att driva företag som projektarbete är skitkul och jag lägger ner min själ i det. MEN det är också energikrävande och tar så oerhört mycket tid, minst lika mycket tid som resten av skolarbetet tsm, vilket har resulterat att jag har skjutit upp allting till sista sekunden och i skrivande stund har missat tre inlämningar och ett prov. Och till råga på allt så gör jag det förbjudna: stressa upp mig över stressen. DUMT! med stora bokstäver.
Och vad är meningen med att gå i skolan om man inte kan göra sitt bästa? Om framtida arbetsgivare ser på mina betyg från gymnasiet och inser att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig men inte klarat av det. Man får inga jobb genom att vara halvhjärtad i det man gör, nejnej. Och just nu är jag halvhjärtad i allting, även hästarna får lida och senast i onsdags fick jag störta iväg från Stjärna för att ta tag i ett ekonomiskt problem i företaget. Och hann inte med att rida eller putsa på honom, vilket jag inte hinner ofta nu för tiden. Jag är en usel skötare just nu, kompenserar det med fina julklappar (så fina det nu går med min ekonomi). Snart kanske både petra och annelie sparkar mig i baken och skaffar sig nya, engagerade skötare med massor av tid över.
Nej fyfan, nu slutar jag skriva innan det spårar och jag anklagar hela världen. Istället borde jag ta ett djupt andetag och börja se fram emot boel-kursen med strumpis nästa vecka, kanske den kan få mig att känna mig som en ryttare igen iallafall. Just nu hade jag lika gärna kunnat vara en hösäck som någon spänt fast i en sadel, kan inte driva, kan inte sitta ner, kan inte göra förhållningar, kan inte rida igenom någon sida, kan inte rida helt enkelt. Godnatt.
Vad vore man utan de fina människor man omger sig med? Om man var helt ensam, om man gick igenom ett helt liv utan att ha en enda människa att ty sig till, vad vore man då? Vad vore livet utan andra individer, utan någon slags kärlek? Utan kärlek, värme och omtanke, är det verkligen ens möjligt att leva ett lyckligt liv utan dessa ingredienser?
Ett lyckligt liv, det är svårt att beskriva exakt hur det ska vara, vi har alla olika uppfattningar om vad lycka är. Men för mig består lycka mycket i att kunna vara trygg i sig själv men även att veta att man har någon att vända sig till när man inte orkar bära tyngden ensam. Ett lyckligt liv måste inte nödvändigtvis bara innefatta mirakel och lyckorus, tvärtom så tror jag att man behöver nedgångar i tillvaron för att ha vett att ta vara på lyckan.
